annawilla

Tro det eller inte, men idag satt jag min fot på gymmet tillsammans med mor, jag med målarfärg på löparskorna och mamma med hål på träningsbyxorna. Mamma sprang direkt till en av springmaskinerna och sa till mig att ställa mig på den andra lediga springmaskinen som var en bit bort. Och då hände det… ni vet en sådan där känsla när allt låser sig. Jag kunde inte ta ett steg och inte röra mig. Jag kände mig fruktansvärt obekväm och vägrade att ställa mig på maskinen. Hur gör man??!  Jag såg mig omkring och såg en massa hurtiga och muskulösa människor träna världsvant på alla avancerade maskiner. Vad fan gör jag här?! Jag vill gå hem! Nu!

Jag hörde mamma ropa: ”Anna! Det finns en ledig bredvid dig, ta den! Du måste värma upp först! Kom igen!”
Aldrig! Jag var fortfarande fastlås i golvet och kunde fortfarande inte röra mig. Sådär stod jag i tio minuter med mina skor med målarfärg på tills mamma värmt upp klart.

Vi gick upp på övervåningen av gymmet där det inte var lika mycket världsvana och hurtiga människor. Jag fick två hantlar i vardera hand och sedan jag la mig på en bänk. ”Gör såhär” sa mamma och la sig på bänken bredvid. Den otäcka känslan var fortfarande kvar och jag kände mig stel som en pinne. Men efter varje hantellyft jag gjorde försvann känslan mer och mer och till slut började det kännas ganska bra. Vi fortsatte så, från maskin till maskin och jag tog i så mycket att jag blev blå om läpparna. Och kul hade vi också! Istället för att göra det superseriöst gjorde vi någonting roligt av det istället, vi skrattade och vi fnissade.

”Nu ska vi träna stjärten så som Anna Anka gör” sa sedan mamma och slängde sig på en stor blå boll. Jag är inte sämre så jag slängde mig på bollen bredvid, och även då skrattade vi gott. Och sådär höll vi på, ända tills det hade gått en timme och vi var måttligt svettiga och utmattade.

Jag har nu kommit fram till att man inte behöver vara en ”hurtbulle” med snygga träningskläder för att gå på gym.

 
Tack mamma för en härlig dag!

Jag älskar dig ♥