annawilla

Jag tittade precis på "Rosa bandet-galan" och som vanligt när jag ser det programmet gråter jag en skvätt i kudden. Hoppas att Ni som såg galan skänkte en peng.
Nu ska jag bara äta upp den sista "ratten" sen är det läggdags för mig och mina egna rattar. Vi ska upp tidigt i morgon. Godnatt önskar vi!

Det är roligt att komma till gymmet och få höra av personalen "Hej! Är du här nu igen"

Det är inte lika roligt att komma till Söders pizzeria och få höra samma kommentar

Äntligen är du tillbaka... :)



Jag har hört att det ska bli regn i veckan, dags att hämta dina 33:or Ida

♥

Tro det eller inte, men idag satt jag min fot på gymmet tillsammans med mor, jag med målarfärg på löparskorna och mamma med hål på träningsbyxorna. Mamma sprang direkt till en av springmaskinerna och sa till mig att ställa mig på den andra lediga springmaskinen som var en bit bort. Och då hände det… ni vet en sådan där känsla när allt låser sig. Jag kunde inte ta ett steg och inte röra mig. Jag kände mig fruktansvärt obekväm och vägrade att ställa mig på maskinen. Hur gör man??!  Jag såg mig omkring och såg en massa hurtiga och muskulösa människor träna världsvant på alla avancerade maskiner. Vad fan gör jag här?! Jag vill gå hem! Nu!

Jag hörde mamma ropa: ”Anna! Det finns en ledig bredvid dig, ta den! Du måste värma upp först! Kom igen!”
Aldrig! Jag var fortfarande fastlås i golvet och kunde fortfarande inte röra mig. Sådär stod jag i tio minuter med mina skor med målarfärg på tills mamma värmt upp klart.

Vi gick upp på övervåningen av gymmet där det inte var lika mycket världsvana och hurtiga människor. Jag fick två hantlar i vardera hand och sedan jag la mig på en bänk. ”Gör såhär” sa mamma och la sig på bänken bredvid. Den otäcka känslan var fortfarande kvar och jag kände mig stel som en pinne. Men efter varje hantellyft jag gjorde försvann känslan mer och mer och till slut började det kännas ganska bra. Vi fortsatte så, från maskin till maskin och jag tog i så mycket att jag blev blå om läpparna. Och kul hade vi också! Istället för att göra det superseriöst gjorde vi någonting roligt av det istället, vi skrattade och vi fnissade.

”Nu ska vi träna stjärten så som Anna Anka gör” sa sedan mamma och slängde sig på en stor blå boll. Jag är inte sämre så jag slängde mig på bollen bredvid, och även då skrattade vi gott. Och sådär höll vi på, ända tills det hade gått en timme och vi var måttligt svettiga och utmattade.

Jag har nu kommit fram till att man inte behöver vara en ”hurtbulle” med snygga träningskläder för att gå på gym.

 
Tack mamma för en härlig dag!

Jag älskar dig ♥

Häromkvällen bjöd mannen mig på restaurang och biobesök, eller bjöd och bjöd, det var nog mer som kompensation för de svindyra kuddarna jag köpte tidigare samma dag. Mingel och Bar blev restaurangen vi valde och som vanligt ska jag krångla och kasta om menyerna.  Jag gillar de stället, maten är billig och personalen är trevliga, inte ens när dryga gäster som jag intar restaurangen visar de sig på något sätt otrevliga. Äntligen fick jag min älskade halloumiost utan bröd och med extra grönsaker att sätta tänderna i . Det smakade himmelskt! Mannen valde en rosa köttbit, jag smakade inte.  

Efter ett mycket trevligt besök på Mingel och Bar väntade bio – Bröllopsfotografen, som tydligen ska vara väldigt rolig. Jag hade inga större förväntningar eftersom jag en tid tillbaka gått och trott att jag varit humorbefriad. Efter att ha sett både Hangover och Sommaren med Göran som alla hyllar på grund av komiken i dem och skrattat högst två gånger till båda filmerna, trodde jag även nu att jag skulle vara den enda som inte drog på munnen under filmens gång. Men vad fel jag hade, jag skrattade, skrattade och skrattade. Jag har nu kommit fram till att dryg och hysterisk humor som befinner sig i Hangover och Sommaren med Göran helt enkelt inte är min typ av komik. Jag gillar kärleksfull, jordnära och värmländsk humor som får mig att bli varm inombords, och det var precis det jag blev av BRÖLLOPSFOTOGRAFEN.

...till lunch idag. Mums!

FÄRG
Jag och min vän L har tillsammans målat

Lite reklam för dig L
http://www.origamideathmask.blogspot.com/


TUSCH
Min syster har ritat av sig själv. En bild som jag svor på att inte visa för någon
men vad gör väl det, den är ju så otroligt fin.

är att ha vänner!














♥

Idag har jag spenderat min dag med Ida. Vi möttes upp i Valbo, Ida i nyfriserad mohikanfrisyr, zebramönstrade byxor och chockrosa lurvig tröja. Med min skogsgröna jacka och svarta strumpbyxor kände jag mig som en grå prick bredvid henne. Men det gjorde inget, med Idas spridande färgstarka aura blev jag också automatisk färgglad.

Calle gör sitt jobb... 

En hel dag med mycket skratt och glädje, mer behöver jag inte säga…

IDA har jag umgåtts med sedan första dagen i gymnasiet, vilket nu är 5½ år tillbaka. Jag glömmer aldrig vårat första möte då hon iklädd en stor rosa batiktröja med matchande örhängen presenterade sig som ”Hej, det är jag som är Ida och jag bor med min karl i en husvagn”. Jag visste redan då att den här tjejen är unik.

Jag hade rätt.

Ida är som ingen annan jag känner. Ida är den med det stora goda hjärtat. Ida är den med underliga funderingar. Ida är den med starka åsikter. Ida är den med mest personlighet. Ida är också min motsvarighet till Pippi Långstrump.

Hemma hos Ida existerar inte "den vita perioden” perioden som alla verkar vara inne i just nu. Det ska vara vitt överallt, från möbler och väggar till inredning och textiler. Ida hatar ordet ”stilrent”. Hemma hos henne är regnbågens alla färger inkluderade: turkosa skåpluckor, lila dörrar, röd kakelugn, gröna väggar och textiler i tusentals färger och mönster. ”Vad gör väl lite färg i ett hem” brukar hon säga – och jag håller fullständigt med. Jag har inte heller fastnat för ”den vita perioden” även fast jag tycker att det är så fantastiskt fint. Men som sagt, vad gör väl lite färg i ett hem.

Jag har många minnen när det gäller Ida. När jag bodde i Norge brukade jag ibland ringa min vän och höra så att allt stod rätt till. En gång ringde jag för att önska Glad påsk, jag frågade också var Ida skulle spendera sin påskhelg.

IDA: ”Vi ska vara här hemma… jag och några till”

JAG: ”Jaha…du och familjen eller?”

IDA: ”Nej, jag har bjudit över Gävles hemlösa på lite påskmat”

 Jag sa ju det. IDA är unik.


IDA
Mitt favoritfoto

På lördag kl 20:00 på Kunskapskanalen börjar en ny serie - Modiga kvinnor, en serie som handlar om kvinnor som med ord och demokratiska handlingar som enda vapen kämpar mot terrorism, maffia, religös och politisk fanatism, censur, fördomar och inte minst föråldrande kulturmönster. Samtidigt är dessa kvinnor ständigt utsatta för hot och måste omge sig med livvakter.

Jag älskar dokumentärserier! Jag kan sitta i timmar och leta mig runt på olika webbsidor för att sedan titta på verklighetsbetonade program som på något sätt påverkar mig. Modiga kvinnor är en sådan serie.



Ja... jag är feminist. Jämställdsfeminist... men vem är inte det?

...träffa sina finaste vänner...


...hoppa högt av glädje...


...vara snygga på en bro...


...titta på vacker utsikt...


...ha kul tillsammans...


...orsaka översvämning...


...hälsa på en gullig liten hundvalp...


...klappa en älg...


...och en gång till...


...toka sig utanför Rimi...


...träffa nya vänner...


...ha hippieband...


...ha snygga brillor...


...vara fina...


...lyssna på Hotel Yorba...


...spela bowling...


...och slutligen, må jättebra och vara jättelycklig!

Många jag känner vet att min storebror gifte sig med sin fina M i augusti, men många jag känner vet inte att jag blev tillfrågad att få den stora äran att fota under dagen – bröllopsfotograf helt enkelt! Häromdagen var det fina brudparet med på bild i tidningen. Och vad stod då längst ner i det högra hörnet på bilden? Jo… ”Fotograf: Anna Andersson” Ingen stor grej egentligen, men en kul grej för mig.

 
(Dock inte bilden som var i tidningen)


Läcker syskonbild


Fin mamma och syster


Det ska matchas på bröllop

Idag har jag stressat hela dagen. Jag märker att min kropp inte mår bra av stress, men det blir väl lätt så, nu när det är mycket på gång och när det börjar närma sig ansökan till skolan.

Till en lite roligare sak… på torsdag kl.12.22 sitter jag på tåget på väg till Oslo. Det ska bli riktigt roligt att träffa alla er Norgevänner igen, som jag har längtat efter er!

Tyvärr hinner jag inte med ett besök hos Torsåkersfamiljen denna vecka. Det skulle behövas under denna stresstid. Jag känner mig lugn i själen så fort jag sätter foten innanför dörren. Ja det stämmer faktiskt, tro det eller ej A :)
Som ni kanske inte vet så är jag fadder/gudmor till A:s äldsta dotter, en sagolik liten tjej på fyra år. En utmärkelse som jag är mycket glad och stolt över. Ibland brukar jag även agera barnflicka till den minsta sötnosen på ett år. Mamma A tycker att jag är duktig - jag kan byta blöja, mata och även natta den lilla :)
Synd att vi inte hinner ses denna vecka, men jag lovar att komma och besöka er så fort jag kommer hem från Norge.


Fina mamma A

H om min blåbärsliknande mössa:

”Du passar i den där mössan för du är som ett blåbär, söt på utsidan och mjuk och god inuti”
♥

Kameran Canon a.k.a Calle

Denna underbara manick finns nu hos mig efter många års längtan och väntan
Jag kommer bära med mig Calle överallt